Om den påtvingade sysslolösheten som vapen mot kravet på mera fritid

Denna vecka skrev krönikören Fredrik Virtanen en väldigt uppskattad text i Aftonbladet vilken efterfrågade en fritidslinje på bekostnad av arbetslinjen. Virtanen utgick ifrån sin egen stressfyllda vardag i en tid av massarbetslöshet för att tydliggöra den logiska inkonsekvensen på dagens arbetsmarknad – där en krympande del av befolkningen arbetar allt mer medan en växande del av befolkningen tvingas in i arbetslöshet och fattigdom.

Den logiska inkonsekvens som Virtanen beskriver i sin text formulerade Bertrand Russell redan 1932 i In Praise of Idleness med ett intressant tillägg:

Suppose that, at a given moment, a certain number of people are engaged in the manufacture of pins. They make as many pins as the world needs, working (say) eight hours a day. Someone makes an invention by which the same number of men can make twice as many pins: pins are already so cheap that hardly any more will be bought at a lower price. In a sensible world, everybody concerned in the manufacturing of pins would take to working four hours instead of eight, and everything else would go on as before. But in the actual world this would be thought demoralizing. The men still work eight hours, there are too many pins, some employers go bankrupt, and half the men previously concerned in making pins are thrown out of work. There is, in the end, just as much leisure as on the other plan, but half the men are totally idle while half are still overworked. In this way, it is insured that the unavoidable leisure shall cause misery all round instead of being a universal source of happiness. Can anything more insane be imagined?

Russell sätter här fingret på att just den logiska inkonsekvens som Virtanen beskriver också fungerar som en strategi för att motarbeta kritiken mot den samma. När fritiden, här i form av en påtvingad sysslolöshet, sprider en mänsklig misär istället för att vara källan till lycka blir kravet på mer fritid svårt att ställa.

Istället förväntas Virtanen vara lycklig för att han överhuvud taget har ett arbete. Och det enda politiska krav som är moraliskt försvarbart är det på mer arbete (jobbskapande åtgärder, låtsasjobb inom FAS3 och allt hårdare krav på de arbetssökande). Utifrån det Russell formulerar blir det absurda i att kräva mer arbete i en tid då allt mindre arbete behövs för att trygga vår välfärd istället helt normalt.

Men i denna uppochnedvänd logik blir också det enda rimliga att följa uppmaningen från 60-talets studentrevolt i Paris: Var realist. Kräv det omöjliga. För som Russell påpekar är det mest solidariska krav Virtanen kan formulera: kravet på lättja!