Arbetssamhället i kris del 1:
Den inneboende konflikten
I podcasten om maskiner och arbetet pratade jag kort om arbetsdagens två delar och det som ibland nämns som arbetssamhällets kris (engelska crisis of labour society). Som fördjupning till podcasten tänkte jag publicera några av mina läsanteckningar från Krisis-Gruppe’s text Manifesto against Labour. Jag tänkte dela upp inläggen i Den inneboende konflikten, Arbetets historia & reformismens omöjligheter och Arbetets respirator. Håll till godo…
Arbetsdagen består av två delar: den nödvändiga arbetstiden och merarbetstiden. Den första delen representerar produktionen av ett värde som motsvarar kostnaderna för arbetskraft, arbetsredskap, lokaler samt arbetsföremål & råvaror; det vill säga allt som krävs för produktionen skall rulla på. Den andra delen är den som producerar vinst eller profit – som sedan används för att återinvestera i utökad produktion eller effektivisering av produktionen, det vi kallar för tillväxt.
I konkurrensen med andra producenter tvingas priset för de varor som säljs ned till en nivå där det nödvändiga arbetet upptar en allt större del av arbetsdagen. Vinsten sjunker och möjligheten till återinvesteringar minskar. I värsta fall sjunker priset för en enskild producent under kostnaden för arbetskraft, arbetsredskap och arbetsmaterial och man tvingas till konkurs.
Den del av arbetsdagen som motsvarar merarbetstiden kan ökas på två sätt. Först och främst genom att öka arbetsdagens totala längd – de anställda arbetar 12 istället för 8 timmar per dag eller 6 istället för 5 dagar per vecka för samma arbetslön. Eller genom att pressa ned den del av arbetsdagen som motsvarar den nödvändiga arbetstiden. Detta görs genom effektivisering av produktionen: disciplinering utav de anställda, införandet av ny teknik och maskindrift.
I denna kamp mellan arbetsdagens två delar finner vi också kapitalets inre motsättning: Å ena sidan är det levande arbetet, den mänskliga arbetskraften, det enda som skapar värde i produktionen. Å andra sidan tvingar konkurrensens tvångslagar producenterna att ständigt byta ut mänsklig arbetskraft mot maskiner och billig energi (fossila bränslen). Denna inre motsättning, menar Krisis-Gruppe, är grunden för alla tidiga kriser i kapitalismens historia, bland dem den stora depressionen 1929-33.
Dessa kriser kan tillfälligt lösas genom yttre kompensation. Ett exempel är genom expansion av de marknader som påverkas av produktionen. Expansioner som tvingar in nya (varu)konsumenter vars konsumtion skapar efterfrågan efter arbetskraft som i absoluta tal är större än den som bortrationaliserades genom produktionens effektivisering – den som helt enkelt ersatts av maskiner.
Historiskt har arbetssamhällets inre kristendenser reglerats genom sin egen expansion. Men dessa kompensationsåtgärderna har – till skillnad från arbetssamhällets hunger – vissa givna gränser. Varje arbetsdag har maximalt 24 timmar och befolkningsökningen sker endast i en begränsad hastighet. Till slut kan inte arbetssamhället expandera i samma takt som dess produktion effektiviseras, och dess kris blir permanent.
BRA!