Arbetssamhället i kris del 2:
Arbetets våldsamma historia

Berättelsen om lönearbetets framväxt är ofta en falsk historieskrivning som går hand i hand med berättelsen om penningens tillkomst. Den berättar om hur vi tidigare levde i komplicerade bytesekonomier som sedan kom att underlättas i och med penningens framväxt som alltings värdeförmedlare, även arbetets.

Ingenstans i historien finner vi bevis för dessa samhällen byggda på ineffektiva bytesrelationer mellan fria producenter. Den amerikanska antropologen David Graeber beskriver i sin bok Skuld. De första 5000 åren hur penningen snarare fungerade som ett sätt att effektivt driva in skatt till statliga upprustningar och imperiella krig. Skatteindrivning blev för många småbönder istället det främsta skälet till att man tvingas börja producera utanför familjens eller andra gemenskapers direkta behov.

Statliga regleringar (och i vissa fall förbud) av sådant som tidigare betraktats som fritt – jakt, fiske och insamling av ved och vatten – tvingade också många att söka livsuppehälle någon annan stans. Bönder och odalmän drevs med våld från sin mark för att bereda plats för till exempel storskalig djurfarmning, och berövades på så sätt på förutsättningarna för sin försörjning. De som trots allt vägrade att inställa sig i arbetssamhället – och hellre levde på resande fot och försörjde sig på ströjobb och allmosor – arresterades och sattes i fattighus och arbetsläger.

Kompensation genom expansion har alltså varit en lösning med ett tämligen blodigt förflutet. Krisis-gruppe tydliggör att denna expansion inte skett på grund av “ondska” eller personlig girighet från de ledande aktörernas sida. Den är snarare en nödvändighet i relation till den inneboende konflikt som främst härstammar från kampen om arbetsdagens två delar, den nödvändiga arbetstiden och merarbetstiden.

Industrialiseringen av Europa hade sannolikt aldrig kunnat äga rum utan triangelhandeln med slavar från Afrika och bomull från plantagen i USA. Det stora språng som lyfte kapitalismen i Europa byggdes alltså inte av ingenjörer eller med hjälp av tekniska framsteg utan av slavar på amerikanska bomullsfält.

Men även den moderna historiens marknadsutvidgning tar sig våldsamma och tvingande former. Internationella valutafonden och Världsbankens strukturanpassningsprogram – för att få fattiga och skuldsatta länder att ställa om för en produktion inriktad mot den globala marknaden – är svåra att beskriva som annat än våldsamma tvångsmetoder. Men också regelrätta statskupper och krig mellan centrumländer och de i världsmarknadens periferi gör sig ständigt påminda.

Detta skall inte förstås som en önskan om en eventuell återgång till det agrala samhället. Men det hjälper oss att förstå vilka kostnader de expansionsinriktade kompensationstrategierna har, haft och kan komma att få. Samt behovet av den ideologiska inramning som mystifierar och samtidigt hyllar arbetet.