Arbetssamhället i kris del 3:
Politikens kris och reformismens omöjligheter

Arbetssamhällets kris innebär ofrånkomligt också politikens kris, skriver Krisis-gruppe i sitt manifest mot arbetet. Åtministone om man förstår politiken inom ramen för staten. För även om det kanske låter lite proggigt så lever staten och kapitalet i en ömsesidig beroenderelation.

Kapitalet är i behov av en auktoritär aktör som kan upprätthålla förutsättningarna för marknaden, två fria aktörer som erkänner de ägandeformer runt vilket utbytet skall ske. Det vill säga både genom att försäkra oss rättigheter som fria medborgare (samt viss välfärd) och att upprätthålla den privata äganderätten – ytterst genom våldsmonopol och rättsliga inskränkningar.

Produkten av vårt arbete fördelas mellan fyra parter; den arbetande (lön), kapitalisten (vinst), rentierer (räntor) och staten (skatt). Och staten är i sin tur helt beroende av inkomsterna från denna fördelning för att kunna genomföra reformer och upprätthålla sig själv och sina funktioner. Detta beroende tvingar statsadministratörerna – oavsett vilken partitillhörighet de har – att se till att den ekonomiska aktiviteten hålls uppe till varje pris.

Denna relation förklaras kanske bättre av Centrum för Marxistiska Samhällsstudier Stockholm i delen Strukturella hinder på den parlamentariska vägen från publikationen Reformismens omöjligheter. Krisis-gruppen nöjer sig med att konstatera att stater tenderar att förvandlas till repressiva krisadministratörer, snarare än institutioner för sociala reformer.

Som ett resultat på arbetssamhället kris – sjunkande investeringsvilja och en stabilt stigande massarbetslöshet – sjunker också skatteintäkterna och möjligheten för sociala reformer minskar (samt möjligheten att underhålla tidigare reformistiska vinster). Viljan att vända denna utveckling tar sig desperata former. I krisens europa har vi sett socialistiska, högerpopulistiska och konservativa regeringar skära ned i den gemensamma välfärden, eller rent av sälja ut eller skrota delar av den, subventionera enskilda verksamheter, sänka skatter och sociala avgifter. Allt för att åter öka vinsterna (investeringsviljan & anställningarna) genom denna konstgjorda andning.

Ju fler krispaket som röstas igenom ju mer återfår staten sin repressiva grundform. Från bibliotek och sjukvård till påtvingande av låglönejobb (jobbskapande åtgärder) och en framväxande fängelseindustri. Detta är en utveckling som inga vallöften eller skuggbudgetar i världen stoppa eller backa tillbaka. Arbetssamhällets kris innebär ofrånkomligt också politikens kris.