Kapitalet automatiserar inte arbetet, det kontrollerar det
Nu för tiden tävlar samhällsforskare, näringsliv, månglare och tabloidtidskrifter i att sia om vilka yrken som tack vare automatisering här näst kommer att hamna på historiens sophög. Många progressiva (nåja!) drömmer samtidigt om en framtid då den kapitalistiska teknologins utveckling skall frigöra oss från de mest meningslösa arbetsuppgifterna.
Sociala medier fylls till bredden av reklam, illa maskerade till artiklar, om hur olika multinationella företags utvecklingsavdelningar tagit fram de mest meningslösa humanoiderna som “snart skall ta över skitjobben”. Samtidigt hörs starka röster från arbetarepartier och fackföreningar runt om europa om vikten av att tvinga fram ”enklare arbeten”. Enklare sysslor som varken kräver erfarenhet, utbildning eller specifika färdigheter skall sätta människor i rörelse. Medan högern och näringslivet stämmer in på villkoret att även lönerna för dessa sysslor sänks ytterligare.
Det går givetvis inte att förneka att om vi gräver tillräckligt djupt i den kapitalistiska teknomassan så finner vi potential till många progressiva livsstilsförändringar. Men om vi gör en historisk tillbakablick över vad den kapitalistiska teknologiska utvecklingen betytt för det levande arbetet så framträder en något annorlunda bild.
Till viss del har mänsklig (och även icke-mänsklig) muskelkraft bytts ut mot både mer potent och billigare kraft i form av förbränning av fossil energi. Men det levande arbetet har inte på något sätt försvunnit eller befriats för det. Snarare har det avkvalificerats.
De senare tiden är det främst vad som beskrivs som humankapital – människors utbildning, färdigheter och talanger – som bytts ut mot maskiner. Denna avkvalificeringsprocess, snarare än automatisering, kan läsas i hur hantverkare med stor kunskap om material och verktyg förvandlas till enkla maskinövervakare. Eller hur börsmäklare slutade analysera marknader och började mata terminaler med siffror (som de läst ur andra terminaler).
När teknologen och framtidsiaren Tim O’Reilly ställs inför det faktum att teknologin främst tycks frigöra arbete inom de mer avancerade och högavlönade skikten av arbetsmarknaden svarar han med att citera science fiction-författaren William Gibson: “The future is here, it’s just not evenly distributed yet.”.
Men visst måste det gå att förklara denna process bättre än att det bara handlar om orättvis fördelning, som på sikt kommer jämna ut sig. För varför är det idag sportjournalister som byts ut mot robotar medan det sitter levande människor i stora fängelseliknande byggnader vid Taiwans urbana frontlinjer och löder ihop billiga datorkomponenter?
Även om förutsättningen för att byta ut mänsklig kognition och att byta ut mänsklig motorik mot robotar ser olika ut så handlar det i slutänden om ekonomi. Det finns inget incitament för kapitalet att frigöra själva förutsättningen för tillväxt, mänskligt arbete. Men att förbilliga den genom att förskjuta människor från högavlönade till lågavlönade arbeten, ligger i dess själva natur. I dess historiskt specifika har kapitalets agenter även ett tydligt incitament att befria arbetskraften från kunskap, kontroll och makt över arbetsprocessen. Det som beskrivs som automatisering handlar alltså snarare om förbilligande och kontroll.
Medan media och forskare tävlar i att beskriva kvalificerade yrkesuppgifter som historiska parenteser, samsas högern och arbetarerörelsen om kraven på nya enklare och lågavlönade skitjobb. Inget ramar in denna kapitalets logik bättre än debattsidorna i valfri svensk dagstidning.
Om man vore dystop skulle man istället för bilden av en framtida fullt automatiserad värld av överflöd, fritid och fritt tänkande kanske måla upp en framtid där vi människor helt förslavas av maskiner.
Eller så nöjer vi oss med att konstatera att den befriande potential som kan finnas i den senkapitalistiska teknomassan endast kan få möjlighet att blomma ut om vi totalt förkastar den logik som till vardags kallas för ekonomi.
Till vardags kallas systemet för ekonomi – men alla vet om, vad det är för en ekonomi:
Ska det verkligen vara bra att människors liv är beroende av företagens lönsamma affärer och att politiken förvaltar det beroendet?
Sysselsättningen i ett kapitalistiskt samhälle hör till de värden som besvärjs när det handlar om företagens profit. Statsmakten vill mer tillväxt åt företagen. Det ska vara en tjänst åt folket. Vanligt folk är beroende av att företag sysselsätter dem; en arbetsplats är den enda inkomsten man har om man inte är välsignad med rikedom själv. Men arbetsplatser ska vara lönsamma för företaget. Livstid och fysisk kraft förbrukas i arbetsgivarens tjänst. Arbetskraften fungerar som en förslitningsdel i samhällets produktionsprocess – den förbrukas och slits ned för att ägande mätt i pengar ska växa, den form som rikedom har i en kapitalistisk ekonomi. Det är inget som affärsvärlden vore skyldig människorna i samhället.
Att industri, tjänstesektor och varuhandel bedriver profitintresset systematiskt och hänsynslöst, att produkter och tjänster ska spela in vinst till firman och onödiga utgifter ska minskas, vet alla.
“Det finns inget incitament för kapitalet att frigöra själva förutsättningen för tillväxt, mänskligt arbete. Men att förbilliga den genom att förskjuta människor från högavlönade till lågavlönade arbeten, ligger i dess själva natur.” Ja, det är sanningen! Den visste även Marx om:
Någonting händer när maskinerna kan fixa bruksvärden åt oss utan att det krävs så mycket arbete, menade Marx. Företagarna ersätter arbetskraften med maskiner och automater var det går, men inte för att mödan och knoget ska minska: De eliminerar den faktor, nämligen arbete, som ska verka, om produkten ska räknas som egendom, som värdekvantitet i pengar.
I maskinfragmentet (Grundrisse) påpekar Marx, att vetenskapliga kunskaper och tekniska framsteg som under kapitalets regi oavbrutet förs in i samhällets produktionsprocess, minskar lönarbetet: ”…blir skapandet av verklig” (saker och grejer)” rikedom mindre avhängigt av arbetstiden och kvantiteten använt arbete, än av makten hos de krafter som sätts i rörelse under arbetstiden och vars effekt i sin tur inte står i något förhållande till den omedelbara arbetstid som produktionen av dem kostar, utan är beroende av vetenskapens allmänna utvecklingsstadium och teknologins framsteg…”
”Den verkliga rikedomen manifesterar sig tvärtom … i det oerhörda miss-förhållandet mellan den använda arbetstiden och dess produkt, liksom i det kvalitativa missförhållandet mellan arbetet som reducerats till en ren abstraktion, och makten hos den produktionsprocess som arbetet övervakar.”
Samhället förfogar alltså inte bara över en massa nyttiga saker, utan har egentligen befriat sig från nödvändigheten, att vara tvungen att ständigt knoga för upprätt-hållandet av denna materiella rikedom:
“En nation är i sanning rik när arbetstiden inte är 12 timmar utan 6.” „Rikedom är inte kommando över merarbetstid …utan den för varje individ och för hela samhället disponibla tid utöver den som används i den omedelbara produktionen.”
Den andra saken som Marx pekar på, är att det med hänsyn till den exploderande utvecklingen av de produktivkrafter som används, aldrig är tal om att minska arbetstiden för arbetarna, som tas i anspråk över varje rimligt mått:
”Det mest utvecklade maskineri tvingar därför nu arbetaren att arbeta längre än en vilde gör eller längre än han själv gjorde med de enklaste och otympligaste verktyg.” ”Kapitalet reducerar… arbetstiden i formen av nödvändigt arbete,med syftet att öka den i form av överflödigt (surplus) arbete; lägger i allt större utsträckning fast, att det överflödiga arbetet är villkoret för användningen av det nödvändiga.”
”Överflödig” är detta arbete i den meningen, att det inte är nödvändigt för att ge folk deras livsuppehälle och möjliggöra deras välbefinnande. ”Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.”