Striden om tiden – Om de historiska förutsättningarna

Mitt under vinterns mörkaste dagar så kom Vänsterpartiet ut med arbetstidsrapporten Striden om Tiden. Syftet med rapporten är tidsenligt och tröttsamt nog att “stärka [partiets] trovärdighet” i arbetstidsfrågan. Men i tider då allt från sociologer, postmodernister och aftonbladetkrönikörer stämmer in i arbetskritiken tycker jag ändå att det är modigt av Vänsterpartiet att ta frågan på större allvar än de flesta andra vågar göra.

Därför tänkte jag ägna några inlägg åt anteckningar som jag gjorde när jag läste rapporten. Med början i rapportens inledande del om förutsättningarna för en arbetstidsreform.

–

De första arbetstidsförkortningarna skedde framför allt utifrån krav på rättvisa. Men den initierande kampen om 8-timmarsdagen som ledde fram till 1919:s arbetstidsreform måste också förstås som en kamp om arbetstiden som sådan. Innan dess var arbetstiden inte reglerad över huvud taget. Och en begränsad arbetstid var i ögonen på arbetarrörelsen främst ett erkännande av att deras liv utanför arbetat faktiskt hade ett egenvärde.

Retoriken från dåtidens svenska arbetarrörelse berättar också att många såg på kravet som blott ett första steg i ett stort omkullkastande. Enligt socialdemokraten Ingrid Millbourne så var inte målet att “erövra det torra brödet, ens med smör och ost på” utan…

Vi måste erövra allt, som är nödvändigt och onyttigt för livets bekvämligheter… När… vi befrias från de eländiga penningomsorger… kan var och en fritt gå sin väg. Arbetare skall göra det arbete, som behagar honom, forskaren studera utan baktanke, konstnären icke längre vanära sitt skönhetsideal för brödets skull, och som vänner skola vi då i enighet förverkliga de stora ting skalderna ha anat.

Men kritiken att partiets ledning anslöt sig till en med centralistisk arbetsintensiv hållning fanns där också. Millbourne kritiserade t.ex. Hjalmar Branting för att bara vilja utnyttja den kapitalistiska produktionens excesser till arbetarnas fördel.

Oavsett så var det främst rättvisekrav som drev den tidiga rörelsen för begränsad och senare förkortad arbetstid. Politiskt argumenterade man också för minskade skaderisker i arbetslivet och ökad produktivitet. Men det var inte argument som letade sig särskilt djupt ned i gräsrötterna. Kraven skedde också utan erkännande av motprestationer i form av befintliga reform- eller löneutrymmen – eller förväntningar på framtida produktivitetsökningar och tillväxt. Dessutom bör man notera att kraven växte starka i tider då det rådde stor nöd och stora materiella behov inom stora delar av arbetarklassen.

Ändå så är det just dessa “ekonomiska motprestationer” som Vänsterpartiets arbetstidsrapport väljer att fokuserar på när den går igenom förutsättningarna för en arbetstidsreform idag. Rapporten som jämför dagens läge främst med det under de sista arbetstidsreformerna under 1960-1970-talen – snarare än de under det tidiga århundradet – ser utmaningarna också som främst ekonomiska och inte som organisatoriska.

En arbetstidsreforms möjlighet avgörs därför också av tillväxtens storlek, merarbetets storlek, landets bytesbalans och statsfinanserna. Detta ekonomiska fokus, på det bekostnad av det organisatoriska, manifesteras t.ex. i att rapporten konstaterar att minskat löneutrymme har en avskräckande effekt på löntagarna. Detta trots att opinionsundersökningar varit tydliga med (vilket man senare i rapporten också uppmärksammar) att löntagarnas positiva inställning inför en arbetstidsförkortning på bekostnad av framtida lönehöjningar historiskt varit relativ konstant, oavsett det ekonomiska läget.

Samtidigt pekar rapporten också på andra ekonomiska variabler som istället tyder på bättre förutsättning idag – framför allt en positiv utveckling i bytesbalansen och en allt krympande statsskuld – med den viktigaste delen att löneutvecklingen i Sverige halkat efter. Det vill säga att lönehöjningarna under lång tid varit lägre än produktivitetsökningarna – att företagsägarnas ökade del i form av vinster skapat ett utrymme att “ta av”. Detta resonemang tycks dock utgå ifrån att det finns en historisk neutral mervärdesnivå som nu kan återställas, vilket känns som en främmande åsikt från ett vänsterparti.

När det kommer till de organisatoriska utmaningarna nöjer sig rapporten med att konstatera att fackföreningsrörelsen “försvagats” men formellt är positiva till en arbetstidsförkortning “på lång sikt”. Men utan att försöka förklara varken hur eller varför den är försvagad eller hur kravet på arbetstidsförkortningar förändrats inom fackföreningsrörelsen historiskt.

Ett ytterligare problem ur ett historiskt perspektiv är att rapporten, utan att specificera närmare, nämner “uppdämda behov” som ett hinder för en arbetstidsreform. En diskussion kring definitionen av “behov” är minst sagt önskvärd i en kritik av arbetetssamhällets direkta utbredning.

Detta är alltså rapportens svagaste del. Ur ett historiskt perspektiv vet vi att tillväxt och budgetutrymme inte på något sätt behöver stå i vägen för en progressiv rörelses krav på rättvisa och värdighet i form av kortare arbetsdagar och uppvärderande av fri tid. Snarare tycks arbetarrörelsens mobiliserade styrka historiskt varit högst avgörande för dess möjlighet.

En analys av arbetarklassens förändrade organiska sammansättning och dess förutsättning för organisering kring arbetstiden – sedan 60- & 70-talet vore kanske en mycket större utmaning. Men troligtvis mer gynnsam för att förstå en framtida arbetstidsreforms förutsättningar. Ett avgörande vägval är att huvudfrågan i rapporten tycks vara om “en arbetstidsförkortning är möjlig”, snarare än att fråga sig “varför tycks en arbetstidsförkortning vara omöjlig”. Med tanke på att rapportförfattarnas uttalade ambition av marxistisk analys tycker jag att den senare frågeställningen är dialektiskt mer intressant.

För en del i både svaret och problemformuleringen borde vara just det, dialektiskt. Kanske är det ett resultat av arbetarrörelsens organisatoriska svaghet att rapportens fokus på förutsättningarna tar sig form av ekonomi snarare än en kritik av en politisk ekonomi. Och tvärt om.