Striden om tiden – Varför är en arbetstidsförkortning omöjlig?
I mina inledande läsanteckningar från Vänsterpartiets arbetstidsrapport undrade jag om inte frågeställningen om “varför en arbetstidsförkortning tycks vara omöjlig” inte var mer intressant än “om en arbetstidsförkortning är möjlig” är. Utifrån bland annat Christer Sannes bok Arbetets tid tänkte jag här ta upp några bidrag till ett svar på den frågan.
–
Organisationers egenintressen
Utifrån fackförbundens viktiga roll i arbetstidsfrågan lyfter Sanne fram rollen av en organisations egenintresse som bidragande faktor till att kravet på minskad arbetstid fått minskad roll.
För LO fanns det även andra skäl att bromsa ivrarna i de egna leden. LO var länge den viktigaste intressenten och parten på arbetstagarsidan eftersom tjänstemännen hade bättre villkor och svagare organisationer. Den styrkepositionen krävde moderation och samhällsansvar. Men organisationen LO har också ett intresse av att arbete förblir centralt i medlemmarnas liv.
Detta förhandlingsprivilegium kan om möjligt riskeras om arbetarna antingen får för stor makt själva (direkt intervention i konflikter) eller om konfliktens grund (arbetet och arbete som verktyg för omfördelning) minskar i betydelse i medlemmarnas liv. Hos LO kan vi till exempel se betydelsen i att värna om kraftigt normerade och avtalsstyrda anställningsvillkor – på bekostnad av individuella val mellan konsumtion(arbete) och fritid genom självvald deltid eller sänkt normalarbetstid som med tiden riskerar att försvaga fackets maktposition.
Könslig repressentation
De inom LO viktigaste facken (däribland Metall) förhandlingsmässigt har traditionellt varit kraftigt mansdominerade. Och eftersom “rättvisa” historiskt varit bland de viktigaste argumenten för arbetstidsförkortning svalnade intresset för dessa reformer allt eftersom männen inom industrin närmade sig den arbetstid som rådde ibland männen inom tjänstesektorn. Detta blev tydligt under 1970-talet då frågan allt mer togs över av kvinnoförbund och föreningar som organiserade kvinnor som fortfarande upplevde orättvisor, i hur både avlönad och oavlönad arbetstid fördelades mellan män och kvinnor (men även mellan kvinnor inom olika klasser).
Socialdemokratin som stadsbärande
Allt eftersom socialdremokratin lyckades bygga upp en generell och statsburen välfärd förändrades partiets uppgift från att vara förändrande till att bli förvaltande. Den generella välfärden bekostas främst av (skatt på) arbete. Kravet på stabil ekonomi gick också hand i hand med kravet på full sysselsättning.
Detta märks till exempel i hur kravet på full sysselsättning efter 1970-talet riktades mot arbetstagarna själva. Där de som valt att arbeta deltid av partiet utmålades som skattefuskare. I partiprogrammet formulerades det i samband med frågan om 30-timmarsveckan under 1980-talet såhär:
Människans vilja att arbeta är nationens viktigaste tillgång och källa till välfärd. Ett land kan aldrig bli vare sig rikare eller lyckligare [min kursivering] genom att inskränka på det som skapar välfärd, dvs arbetet.
Och LO-ekonomen Anna Hedborg utryckte sig såhär om deltidsarbetande 1982:
Om man … går ner på deltid undandrar man ju samhället värdet av sitt arbete. Man använder den gemensamma tiden [min kursivering] för egna ändamål: bakar bröd, målar fönsterkarmar, kokar lingonsylt eller vad det nu kan vara.
Utöver att göra sig lustig över det som den tidiga arbetarrörelsen värderade högt i form av egenarbete (återkommer till detta i senare inlägg) så exemplifierar uttalandet synen på hur förkortad arbetstid riskerar att ha en nedrustande effekt på den statsburna välfärd som partiet i många år kämpat för att bygga upp.
Instutitionerad ledighet
Många av de behov som lyftes fram under tidiga arbetarrörelsen hade vid 1970-talet också institutionaliserats i form av ledighet VID behov. Till exempel föräldraledighet, sjukförsäkringar, semester och ledighet för studier och fackligt arbete. De politiska krav på ökad fri tid som den tidiga arbetarrörelsen lyfte fram – för familj, självförverkligande fritidsaktiviteter och politisk organisering – utöver kravet på rättvisa har vid den här tiden alltså lappats igen med enskild ledighet “vid behov”.
Byråkratisering
Representanterna för löntagarna har under 1900-talet börjat forma en byråkratiklass som lever under helt skilda förutsättningar än de som de förväntas representera. Sådan utveckling är svår att inte ta i beaktning även om det kan vara svårt att tyda vad de får för betydelse. Här kan det verka motstridigt då opinionen om arbetstidsförkortning ofta är större bland de som har trygga anställningsvillkor och högre löner. Men faktum är att utvecklingen skett samtidigt om diskrepansen mellan opinionen hos medlemmarna och hur denna opinion förvaltats av deras företrädare ökat i frågan om arbetstiden.
–
Detta är alltså bara några bidragande punkter som kan vara intressanta när man frågar sig varför de som tidigare organiserat kravet på minskad arbetstid nu tvärt om tycks motarbeta det. Ytterligare ett är synen på konsumtionsdriven tillväxt som växte fram bland 1980-talets ekonomer, även inom arbetarrörelsen, intressant. Jag tänkte återkomma till detta i ett senare inlägg. Andra bidragande organisatoriska faktorer kan mycket väl vara viktigare och vissa av de ovan nämnda kanske helt irrelevanta. Men det är ett försök till att visa vilken typ av analys och frågeställning jag saknar i Vänsterpartiets rapport Striden om tiden.
Läs även
Striden om tiden – Från avtal och rättvisa till lagstiftning och jämlikhet
Striden om tiden – Om de historiska förutsättningarna