Några korta reflektioner kring Facebook och cyberslacking samt dess påverkan på arbetsdagens längd

Länge har Facebook och andra nät(o)vanor setts som problemskapare av våra chefer och små fihetsöar av oss själva. Men kanske är det dags att ge upp dessa föreställningar.

Den senaste tiden har en känsla inom mig växt. Nämligen att det som Roland Paulsen i sin bok Arbetssamhället titulerar “tomt arbete” – den där delen av arbetstiden vi lägger på att undandra oss själva arbetssysslorna – fyller upp en allt större del av även vår fritid.

Facebook, Twitter och andra verktyg för “cyberslacking” används flitigt som vapen mot arbetslivets baksidor. Forskning utifrån kontorsarbetare i USA, Storbritannien, Tyskland och Singapore vittnar om att mellan 1,5 till 3,5 arbetstimmar om dagen ägnas åt cyberslacking. Andra undersökningar tyder på att detta är i sammanhanget blygsamma siffror.

Men i takt med att arbetslivet breder ut sig, och i och med att det blir allt svårare att tydligt dra en gräns mellan arbetstid och fritid, riskerar det tomma arbetet att även börja paracitera på vår fria tid.

Plötsligt finner vi oss “cyberslacka” bort flera timmar i goda vänners sällskap. På resturang, ute på promenad, framför TV:n. Ja till och med på semesterresan. Inte för att vi vantrivs i deras sällskap. Inte heller för att det som upptar vårt intresse på mobiltelefonens skärm är av någon större vikt. Nej, när vi kommer på oss själva kan vi ens inte förklara varför… Det bara blir så.

På andra sidan fritidslinjen har företagen i allt större utsträckning börjat hitta sätt att tjäna pengar på vår cyberslacking. Cataphora, IBM och SpectorSoft är bara några företag som börjat specialisera sig på corporate spyware. Mjukvara som spionerar och analyserar de anställdas internetanvändande. Med hjälp av just din cyberslacking kan dessa mjukvaror hjäpa företagen att avslöja whistleblowers, möjliga avhoppare eller dålda talanger. T.ex. genom att analysera hur du umgås med dina vänner på Facebook, och upptäcka att du är en extremt bra medlare. Ja kanske till och med material för en position som personalchef?

På Facebook möts vi också av allt mer reklam. Både i den form som vi är vana vid (banners etc). Men också när företag som flyttar ut sin marknadsföring och kundtjänst till så kallade “sidor”. Även på twitter blir företagslogotyper en allt vanligare avatar i våra flöden. Anställda vid olika företag uppmuntras dessutom uppträda som ambasadörer för företagen de är anställda hos när de rör sig ute Internet.

Denna kombination – där allt större del av vår fritid fylls med cyberslacking och allt större del av vårt cyberslacking förvandlas till faktiskt arbete – resulterar till slut i att arbetsdagens längd förlängs och vår fritid fylls upp av för oss innehållslöst, men för företagen värdefullt, innehåll.

Ett försök till att förklara varför arbetarpartierna är våra fiender och arbetet som ideologi

“Det måste löna sig att arbeta”

En mening som måste spikats upp på riksdagshusets dörr, likt Luther spikade upp sina teser på slottskyrkans port i Wittenberg. För retoriken har fått lika stort genomslag i svenk politik som de reformatoriska samfunden fick på 1500-talet.

Det kan givetvis upplevas smått ironiskt att denna Marx’ka uppfattning om arbetet som grunden till värde nu används som argument från högerns “nya arbetarparti” för att smula sönder många av de framsteg som den svenska arbetarrörelsen upplever sig ha nått: Jämlika löner, trygghet på arbetsmarknaden och gemensamt finansierade sociala skyddsnät.

Men det är ett budskap som också delas av företrädare för socialdemokratiska, liberala och vänstersocialistiska partier. Miljöpartiet förklarade nyligen att de vill ses som “Jobbpartiet de Gröna”. Vänsterpartiet deklarerade i framtidskommissionens rapport att de skall “Koppla alla (sina) förslag till jobben!”. Och Socialdemokratiska arbetarpartiet har förklarat att “jobb(skapar)frågan” är den mest centrala frågan i partiets politik just nu.

Ändå är tycks inget parti vinna framgångar i denna fråga. Arbetslösheten är skyhög. Antalet ungdomar som lever helt utan inkomst är högre än någonsin. Och arbetsmarknadsprognoserna liknar kondoleanser till en älskvärd morbror som ingen hade förstått låg i sin dödsbädd. Till och med själva påståendet att “hårt arbete lönar sig” tycks förlora anhängare i dessa dagar¹.

Inre motsättningar

Kravet på att “hård arbete ska löna sig” är en anakronism. Under de senaste 30-40 åren har grunden för hur kapitalet opererar genomgått stora förändringar.

Tack vare postfordistisk organisering av produktionen och teknisk utveckling har efterfrågan på arbetskraft succesivt minskat under dessa år. I Sverige har vi genomgått en avindustrialisering med stor arbetslöshet som effekt, främst i glesbyggd. Men även i länder som Kina, där tillverkningsindustrin fortfarande utgör en stor del av arbetsmarknaden, har antalet arbetande inom den samme varit nästan konstant medan landets ekonomi har tredubblat i storlek. Färre arbetande människor krävs alltså idag för att producera samma mängd varor som tidigare.

Detta utgör en inre motsättning hos kapitalet. Karl Marx beskriver i Kapitaletförsta boken, något som påivras i argumentet här ovan, att varornas värde skapas av mänskligt arbetet. Tekniska framsteg kan alltså göra underverk för mängden varor som kan produceras under en viss tid. Men endast mängden mänskligt arbete bestämmer värdet som återfinns i den slutgiltiga produkten. Mer varor produceras alltså allt billigare, med mindre krav på mänskligt arbete, medan varornas bytesvärde sjunker i samma takt. Och när allt färre människor arbetar, dessutom för sjunkande reallöner, skapas dessutom problem med att få dessa varor sålda. Det uppstår svårigheter för kapitalet att realisera det värde som finns nedlagt i produkterna, som krävs för att återinvestera i ny produktion.

“Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.” ²

Kapitalet flyr arbetsplatserna

Efter den ekonomiska kris vi upplevde på 1970-talet försökte kapitalet söka undfly denna inre motsättning genom att i allt högre grad finna källor till profit utanför själva produktionen. Arbetsplatsen var nu inte längre den primära platsen för skapandet av profit. Istället tredde tre andra centrala källor till ackumulaton fram: Handel med skulder på den finansiella marknaden, privatiseringar (inghängnanden av allmäningar och utförsäljningar av det offentliga) och ränteackumulation.

Även för gamla företag inom tillverkningsindustrin, som t.ex. General Motors, blev företagens finansiella grenar lika, om inte mer, viktiga som den industriella produktionen. Christian Marazzi⁴, doktor i ekonomi vid University of London, menar att de nya källorna till profit har en symetrisk relation till den reguljära mervärdeproduktionen. Och därför också omöjliggör separationen mellan “produktiv” och “improduktiv” ekonomi som idag är populär bland liberala och vänstersocialistiska politiker.

Belåning, skuld och ackumulation

Bland dessa tre källor till ackumulaton märker skuld ut sig som en allt viktigare funktion för kapitalet. Skuld har de senaste 30 åren ersatt arbete som den drivande kraften inom kapitalismen. I länder som USA och Storbrittanien spenderar många arbetande människor mer av sin inkomst på amorteringar och ränta än på konsumtion. Den amerikanska ekonomen Michael Hudson vittnar om att:

“Some 40 percent of blue-collar wage income in the United States typically is spent on housing (ränta och amorteringar)… Another 15 percent or so is earmarked to pay other debts, student loans to get the education required for middle-class employment, auto loans to drive to work…credit card debt, personal loans and retail credit”

I Sverige har utvecklingen varit liknande. Vid årsskiftet hade svenska privatpersoner skulder på över 82 procent av Sverige bruttonationalprodukt, jämfört med 46 procent 1996³.

Lönearbetet som ideologi

Arbetets enda funktion är att hålla föreställningen om detta som det enda tänkbara mediet för fördelning av välstånd vid liv. Lönearbete är ideologi. För även om lönearbetets fortlevnad inte är nödvändigt i ekonomisk mening, så är det avgörande rent politisk. Som kontrollmekanik, eller ett sätt att undvika “risken att vi finner nytta och nöje i vår overksamhet”⁵. “Rätten till arbete” och keynesianska krav på full sysselsättning, från de liberala och vänstersocialistiska politikerna, smälter alltså samman med kapitalets ideologiska intressen.

Istället för att enas med högern om krav på fler, mer och bättre arbeten bör progressiva rörelser anamma arbetsvägran (“Refusal of work”) som strategi, så som den artikulerades av den autonomistiska rörelsen i 1970-talets Italien. Det vill säga: inte blott som i att vägra att utföra arbete utan som i att vägra lönearbetet som utgångspunkt för sociala krav – att vägra föreställningen om lönearbetet som välståndets enda skapande och omfördelande kraft. Samt att skifta politiskt fokus, dit ackumulation sker idag. Reproduktion (boende, välfärd och kultur), inghängnandet (privatiseringarna av det offentliga och det allmäna) och belåning/skuld.

Skulderna är centrala här. De är för kapitalet både en styrka och en akilleshäl. Skuldsatta medborgare ställer inte till problem brukar det heta. Speciellt inte om skulderna är bundna till hennes boende. Och ökande krediter försäkrar konsumtionen (realisering av värde). Samtidigt är det just vår oförmåga att betala tillbaka våra lån som nu tycks få kapitalet på knä. Vi såg senast hur handeln med så kallade subprimelån utlöste den kris vars eftersvallningar vi fortfarande upplever. Detta ger oss en föraning om vilken kraft som “de belånade” (som politiskt subjekt) har potential att bli. Om det var uteblivna amorteringar på bostadslån som fick kapitalismen att skälva i väst, något som hundra år av strejker och arbetsplatskamp aldrig lyckades med, föreställ er då vad en global organisering av skuldsatta skulle kunna göra…

I en tid då allt fler människor befinner sig i arbetslöshet – och de som är i anställning i allt högre grad sätts i tomt arbetet – blir det allt svårare att lura människor att nyckeln till samhällelig rikedom, personlig frihet och social integration finnes genom att stå i en galleria och sälja telefonabonemang till människor som redan har ett. Och när till och med kapitalet flytt arbetsplatserna är det sannerligen hög tid att de progressiva krafterna gör detsamma.

Död åt alla arbetarpartier!

Noter:

1. Pew Research Center, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kristina-lindquist-fortroendet-for-kapitalismen-sjunker
2. Grundrisse, Karl Marx (översättning Copyriot), http://copyriot.se/2011/07/13/grundrisse-ii-den-processerande-motsattningen/
3. SCB Sparbarometern, http://www.scb.se/Pages/Product____7808.aspx
4. The Violence of Financial Capitalism, Christian Marazzi
5. Det stundande upproret, Den Osynliga Kommitén

Vem är egentligen slav under maskinerna. Mellan Facebook, debugging och TV-spel.

Att vara slav under maskinerna är en liknelse som ibland används för att beskriva beroenderelationer jämtemot TV-spel, sociala tjänster på Internet så som Facebook eller sysslor som inbegriper datorer över huvud taget. I boken Microslavar skriver författaren Douglas Coupland om en grupp anställda programmerare på Microsoft som tycks leva för de små kickar som de upplever när de hittar och löser buggar bland de miljontals rader programkod som bygger upp Microsoft Word.

Men utanför cyberspace (för att använda ett tråkigt nog nästan bortglömt ord) så har en annan sorts slavar under maskinen trätt fram. I senaste numret av samhällsmagasinet Fokus skriver Maggie Strömberg om företaget Facebooks etablering i Luleå. Bloggen Copyriot uppmärksammar oss på vilka tjänster som Matz Engman, chef för Luleå Näringsliv, hoppas skall kunna skapa: “‘…det kommer också att bi kringtjänster, som bevakning till exempel’, … Kom ihåg detta: den nya, digitala industrieran handlar om att folk ska jobba natt med att bevaka taggtrådsstängsel runt en serverhall”.

Denna typ av yrkeskår vars främsta uppgift är att övervaka maskiner och dess brukare har vi skrivit om tidigare:

“En tidig morgon våren 2007 kliver jag in i spärrhallen till tunnelbanan i Farsta Centrum. Genom hela hallen sträcker sig en mur av maskiner. Maskinerna är konstruerade för att resenärerna skall dra en biljett igenom maskinen och sen gå igenom ett vändkors. Men de som nyttjar maskinerna verkar inte vilja använda maskinerna på det sättet. Istället hoppar de enkelt över dem eller tar sig förbi vändkorset för hand. På andra sidan muren av maskiner står tre personer med gula västar. När någon hoppar över en spärr så går de fram till denne och berättar att nästa gång måste han eller hon använda maskinen som konstruktörerna tänkt att den skall användas. Detta är de västbeklädda personernas enda uppgift. De är människor underställda maskinerna.”

Som kontrast mot det slaveri som Coupland skriver om – som trots att det är monotont och oglamoröst ändå ger slavarna en viss intellektuell tillfredsställelse – är dessa skitjobb tomma på all mening. Maskinernas slavar i denna form av uniformerade väktare bör kanske också ses som Internets allra mörkaste sidors köttsliga kristallisering. Men oavsett om de skapas som “jobbskapande åtgärder” eller av storföretagens säkerhetskomplex är det inget annat än just slavjobb underställt maskinerna.

Anställd avslöjar i avskedsmejl: “Har inte lyft ett finger på 14 år”

”Sedan 1998 har jag varit här, men ändå inte. Så jag går väl förberedd mot min pension. Adieu”. Så skrev en anställd i sitt avskedsmejl till 500 arbetskamrater på  byggavdelningen inom den statliga förvaltningen i Menden öster om Essen. Under fjorton år hade nämligen mannen gjort så lite som möjligt på jobbet. Genom att endast gå till jobbet har han ämdå kunnat hämta ut 6,5 miljoner i lön under sina salladsår.

Orsaken till att han kunnat sitta av åren utan att göra den minsta skada förklarar han med att hans arbetsuppgifter tagits ifrån honom och lagts ut på andra samtidigt som andra avdelningar utfört annat som han själv skulle ha gjort.

Många gläds å mannens vägnar och hoppas på att kunna följa hans exempel:

– Han är verkligen värd en lång och välbetald pension nu, säger en handelsanställd som Maska.nu pratat med.

– Själv såg jag fram emot en liten strejk, men det verkar som att jag måste gå tillbaka till jobber redan i morgon.

Även om mannen kommit undan med att göra ingenting har han fått stå ut med det kanske allra värsta ett lönearbete kan belasta oss med. Nämligen närvaro. Men eftersom han nu gått i pension så slipper han även det i framtiden.

Grattis och adieu önskar vi på Maska.nu

Läs mer
Der Wester: Menden Stad personal ger en farväl e-post för vertebrala

Hårt jobb att arbeta mindre

Jag fick arbeta två år med att försöka växla ner från 50 till 30 timmar i veckan. Först när jag gav mig fan på att stå emot impulserna att sitta med i alla arbetsgrupper och peta i allt, lyckandes jag.

Så säger civilekonomen Jörgen Larsson som hoppade av konsultfirman för att hinna leva sitt liv, till Aftonbladet idag. Nu har han som forskare vid Göteborgs universitet släppt en rapport om oss sönderstressade löneslavar, med småbarnsföräldrar i spetsen. Föräldrar med småbarn arbetar totalt tio timmar mer i veckan än på 1970-talet. Det beror främst på att mammorna gått upp i tid, medan papporna inte gått ner.

Svaret på problemet är enligt Jörgen Larsson att jobba och konsumera mindre. Detta är såklart bara halva lösningen. Det finns en massa människor som inte lyfter ett finger om dagarna men ändå konsumerar mer än föräldrarna till en hel dagisgrupp tillsammans. Vi får helt enkelt tvinga dem att dela med sig av sin konsumtion och sin fritid.

Till Svenska Dagbladet säger Jörgen Larsson att den uteblivna karriärmöjligheter inte känts som någon större uppoffring. Självklart är det så. Att få träffa vänner, umgås med familjen, uppfylla sina drömmar och hobbys väger ju mycket tyngre än att få ett nytt visitkort vart annat år. Därför publicerar Maska.nu vår egen guide till hur du pressar ur lite mer fritid ur din tråkiga vardag.

Så gör du för att minska vardagsstressen

1. Arbeta aldrig övertid.
2. Tänk aldrig på jobbet när du inte är på arbetsplatsen.
3. Passa på att betala räkningar, sköta nätshopping, ringa jobbiga telefonsamtal, klippa naglarna etc. under arbetstid.
4. Sjukskriv dig när du är frisk istället för att slösa dina sjukdagar på att sitta och snora.
5. Om du sjukskriver dig, gå hem en timme tidigare dagen innan. Då räknas den timmen som karrens och inte första sjukdagen.
6. Jobba mindre. Om du har barn under åtta år har du rätt att gå ner i deltid.
7. Jobba där du bor eller kräv att få lön för den tiden du tvingas pendla till jobbet. Pendling är INTE fritid!