Samma krav på arbetslösa och bettlare. Eller arbetet som performativ handling och gåvan som dess motståndshandling

Gåvan är en gest av ytterst dubbel natur. Åt ena hållet är det en nobel handling som speglar av sig på givaren och gör henne till en respektabel person. Åt andra hållet så kastar sig givarens uppblåsta skugga sig tung över mottagaren.

Slår man upp ordet gåva i Nationalencyklopedin blir gåvans dubbla natur tydlig då den å ena sidan beskrivs som “överlåtelse av fast eller lös egendom utan vederlag” (utan krav på motprestation). Samtidigt beskrivs den församhälligade formen så här:

De moraliska principerna för gåvobyte omfattar förpliktelserna att ge, att ta emot samt att återgälda.

Denna nästan moraliskt schizofrena relation till gåvan manifesteras genom att givaren upphöjs moraliskt på grund av avsaknaden av kravet på motprestation SAMTIDIGT som mottagaren belastas moraliskt av just kravet på ett återgäldande. Även moderna förespråkare för gåvoekonomi som till exempel Charles Eisenstein – författare till boken Sacred Economics: Money, Gift, and Society in the Age of Transition – hamnar i denna limbo mellan gåvan som en kravlös relation och gåvan som en cirkulation av varor.

Politiskt har de vars liv varit beroende av olika gåvor ständigt varit ett bekymmersamt ämne. Under stora delar av vår historia har deras tillvaro kriminaliserats. Lösdriverilagar i olika former eller i kombination med rasistisk renhållningspolitik riktad mot folkgrupper som levt som resande. Så sent som för ett år sedan ville Moderaterna åter igen kriminalisera dessa människor samtidigt som de dagligen utsätts för trakasserier från ordningsmakten. Karl Marx beskrev de han kallade för traspoletariatet som en farlig klass – rent av reaktionär – medan anarkisten Michail Bakunin istället tillskrev dem en revolutionär roll:

…detta slödder, denna pöbel, som, så gott som oförstört av den borgerliga civilisationen, i sitt hjärta, i sina ansträngningar och i sitt kollektiva elände bär den framtida socialismens frö, är allena det som idag besitter kraft nog att påbörja den sociala revolutionen och föra den till seger.

Förväntningarna på de som lever “utan krav på motprestation” tycks hur som helst vara tämligen höga.

Den som bor in en svensk större stad har knappast missat att tiggandet blivit ett allt vanligare inslag i vår stadsbild. Detta är givetvis kontroversiellt på många sätt. Inte minst för att det effektivt synliggör ekonomiska och sociala skillnader i vår omvärld, in på vår bara hud. Utan också ur ett rent moraliskt (eller kanske skall vi säga moralistiskt) perspektiv, vilket snabbt blir tydligt om man tar upp ämnet med arbetskamrater, vänner eller bekanta.

Ibland tar det sig formen av ett kallsinnigt omyndigförklarande av den som tigger. Man ifrågasätter vad denne, vanligen en vuxen individ, skall använda pengarna till – ett tydligt villkorande eller krav på motprestation om man så vill (tänkt dig samma scenario med kassören på ICA; “jag betalar inte om du kommer använda upp din lön på krogen” osv). Och ibland är det just det kravlösa givandet som människor vänder sig emot. Man föreställer sig att givandet hade varit enklare om den som bad om pengar också hade spelat ett instrument eller “sålt något”. I många storstäder är det inte ovanligt med tiggare som utför ej efterfrågade tjänster för att underlätta gåvan – tvättar vindrutor vid rödljus, plockar undan brickor vid snabbmatskedjornas uteserveringar etc.

Vårt arbetssamhälle är precis som Hannes2Peer enkelt och precist beskriver i en artikel på SVT Debatt från 2010:

…fixerat vid lönearbete. Vi är fanatiskt intresserade av att varje krona, varje omfördelning av varje resurs ska gå att räkna av mot en arbetad tidsenhet.

Den moraliska motprestation som förespråkare för gåvoekonomi (som t.ex. Charles Eisenstein) presenterar – kravet på ett framtida återgäldande, att ge tillbaka – tycks helt ha ersatts med arbetssamhällets krav på ett direkt utbyte av varor eller tjänster. Trots att varan eller tjänsten kanske inte ens efterfrågas av någon. Denna utveckling återspeglas även i den utveckling vi ser inom sjuk- och arbetslösförsäkringarna. Den ENDA formen av omfördelning vi kan föreställa oss idag är den som sker genom lönearbetet. Och i tider då det råder stor arbetslöshet upprätthålls detta genom performativa handlingar – där vi låtsas utföra något som skulle kunna tolkas som ett arbete, inom till exempel FAS3 eller andra fullt bidragssubventionerade motprestationsprojekt.

Gåvan – oavsett om den kommer i form av mynt i en tiggares hand eller som ett utbetalningskort på hallmattan från försäkringskassan – tycks helt ha absorberats upp i arbetssamhället, där ingen omfördelning av rikedom kan ske utan ett utbyte med någon “arbetad tidsenhet”. Men kanske är gåvan i dess ursprungliga mening – överlåtelse av fast eller lös egendom utan vederlag – också en performativ motståndshandling i vårt arbetssamhälle.

Att ge något till någon annan helt utan krav på motprestation – eller krav på hur mottagaren skall använda gåvan – kanske både är den mest subversiva handlingen, samtidigt den mest medmänskliga, vi kan utföra idag? En, för att citera Nina Björk som i Dagens Nyheter kommenterade Osynliga Partiets protester mot påtvingade låtsasjobb:

Politik som utvidgat föräldraskap. Villkorslös kärlek som ideologi.

Om den påtvingade sysslolösheten som vapen mot kravet på mera fritid

Denna vecka skrev krönikören Fredrik Virtanen en väldigt uppskattad text i Aftonbladet vilken efterfrågade en fritidslinje på bekostnad av arbetslinjen. Virtanen utgick ifrån sin egen stressfyllda vardag i en tid av massarbetslöshet för att tydliggöra den logiska inkonsekvensen på dagens arbetsmarknad – där en krympande del av befolkningen arbetar allt mer medan en växande del av befolkningen tvingas in i arbetslöshet och fattigdom.

Den logiska inkonsekvens som Virtanen beskriver i sin text formulerade Bertrand Russell redan 1932 i In Praise of Idleness med ett intressant tillägg:

Suppose that, at a given moment, a certain number of people are engaged in the manufacture of pins. They make as many pins as the world needs, working (say) eight hours a day. Someone makes an invention by which the same number of men can make twice as many pins: pins are already so cheap that hardly any more will be bought at a lower price. In a sensible world, everybody concerned in the manufacturing of pins would take to working four hours instead of eight, and everything else would go on as before. But in the actual world this would be thought demoralizing. The men still work eight hours, there are too many pins, some employers go bankrupt, and half the men previously concerned in making pins are thrown out of work. There is, in the end, just as much leisure as on the other plan, but half the men are totally idle while half are still overworked. In this way, it is insured that the unavoidable leisure shall cause misery all round instead of being a universal source of happiness. Can anything more insane be imagined?

Russell sätter här fingret på att just den logiska inkonsekvens som Virtanen beskriver också fungerar som en strategi för att motarbeta kritiken mot den samma. När fritiden, här i form av en påtvingad sysslolöshet, sprider en mänsklig misär istället för att vara källan till lycka blir kravet på mer fritid svårt att ställa.

Istället förväntas Virtanen vara lycklig för att han överhuvud taget har ett arbete. Och det enda politiska krav som är moraliskt försvarbart är det på mer arbete (jobbskapande åtgärder, låtsasjobb inom FAS3 och allt hårdare krav på de arbetssökande). Utifrån det Russell formulerar blir det absurda i att kräva mer arbete i en tid då allt mindre arbete behövs för att trygga vår välfärd istället helt normalt.

Men i denna uppochnedvänd logik blir också det enda rimliga att följa uppmaningen från 60-talets studentrevolt i Paris: Var realist. Kräv det omöjliga. För som Russell påpekar är det mest solidariska krav Virtanen kan formulera: kravet på lättja!

Falska leenden och hur övervakningsteknik riskerar att rasera den ordning den är skapt att upprätthålla

Många anställda vid Keihin Electric Railway i Japan börjar dagen med att le mot en liten dator. Utifrån komponenter som hur läppen kurvar sig och ögonen kisar kisar sig, analyseras leendets kvalitet genom teknologin OKAO Vision och får ett betyg från 0 till 100. Om det behövs uppmanar datorn den anställde att “Bara lite till!” och “Se lycklig ut”. Den anställde rättar i så fall till sitt leende, och arbetsdagen kan påbörjas.

Berättelsen kommer från Katrina Onstads artikel ‘Smile, honey’ How technology is making women grin and bear it. Och i sin årsrapport till aktieägarna tydliggör Omron Corporation att “Vår ‘Smile Scan’ sensor […] avläser leenden i realtid, och betygsätter dem med ett numeriskt värde. Denna nya produkt, utvecklad utifrån vår patenterade teknik för ansiktsigenkänning OKAO Vision, ger en naturlig, kvantitativ analys av till vilken grad en person ler eller inte. T.ex. kan butiksägare använda tekniken för att avgöra om personalens leenden är breda nog för att vara effektiva i mötet med konsumenterna”.

Men är inte det påtvingade leendet egentligen som vilket påtvingat arbete som helst? I böckerna Imperiet och Multituden utvecklar Antoni Negri och Michael Hardt idén om att en allt större del av västvärldens arbetarklass ägnade sig sk. immateriellt arbete – “det nya arbetet för den nya tiden”. Även om själva utförandet av arbetet är materiellt i all sin mening så syftar – enligt Hardt och Negri – arbetet till att producera (manipulera) symboler och känslor.

Men när vi tvingar oss att le trots att vi kanske egentligen är ledsna tvingar vi oss själva att förtränga våra egna känslor och våra behov att kommunicera dem, skriver Nina Björk i sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Björk tar sitt avstamp i Russell Arlie Hochendchilds begrepp emotionellt arbete, som även det syftar till att beskriva skapandet/manipulationen av känslor i utbyte mot pengar. Förmågan att läsa av våra egna och andras känslor riskerar dessutom att ta skada, om vi ständigt utsätts för detta arbete.

Även hos Nina Björk får vi besöka reseindustrin via en annonstext från Pacific Southwest Airlines: “På PSA är våra leenden inte påklistrade. Så le hela vägen. Från LA. Till San Francisco”.

Men jag tänker att det finns mer kring detta falska leendet än det som ryms inom kritiken mot immateriellt och emotionellt arbete. Det är ingen slump att traditionellt kvinnodominerade yrken också är dominerande blande de arbeten där leendet är en självklar del. Det handlar om yrken där undergivenhet (både ekonomisk, statusmässig och moralisk) har en tydlig roll; sekreterare, telefonister, servicepersonal och omvårdare. Könets underordning ärvs in i arbetslivet, eller tvärt om.

Dominans och undergivenhet i arbetslivet har en komplex relation. Dominansen skall dels vara tydlig – för att kunden i en butik skall känna att han kan ställa alla de krav som till slut får honom att genomföra ett köp. Och dels skall den maskeras – för att kunden skall känna sig bekväm med sina krav måste du le, din underkastelse skall upplevas som frivillig. Ju mer undergiven din yrkesroll är ju mer tacksam och villig måste du spela. Lönearbetets yttersta förutsättning – att du utför en arbetssyssla villkorat utbytet mot pengar –  maskeras bakom ett leende.

Inom det kommande året förväntar sig Omron Corporation kunna lansera sitt OKAO Vision för marknadens vanligaste system för butiksövervakning – på detta sätt kan butiksägaren se till att personalen aldrig visar hur de egentligen mår. Och marknaden för ansiktsigenkänning som kan avläsa vilka känslor människor gör utryck för förväntas explodera under de kommande åren.

Men annonsen från Pacific Southwest Airlines saluförde ju äkta leenden och inte leenden som är framtvingade av ett betygssättande övervakningssystem. Och kanske är det – ironiskt nog – just OKAO Vision och liknande system som genom sin blotta existens riskerar att avslöja och rasera den ordning de från början är skapade att upprätthålla.

Några korta reflektioner kring Facebook och cyberslacking samt dess påverkan på arbetsdagens längd

Länge har Facebook och andra nät(o)vanor setts som problemskapare av våra chefer och små fihetsöar av oss själva. Men kanske är det dags att ge upp dessa föreställningar.

Den senaste tiden har en känsla inom mig växt. Nämligen att det som Roland Paulsen i sin bok Arbetssamhället titulerar “tomt arbete” – den där delen av arbetstiden vi lägger på att undandra oss själva arbetssysslorna – fyller upp en allt större del av även vår fritid.

Facebook, Twitter och andra verktyg för “cyberslacking” används flitigt som vapen mot arbetslivets baksidor. Forskning utifrån kontorsarbetare i USA, Storbritannien, Tyskland och Singapore vittnar om att mellan 1,5 till 3,5 arbetstimmar om dagen ägnas åt cyberslacking. Andra undersökningar tyder på att detta är i sammanhanget blygsamma siffror.

Men i takt med att arbetslivet breder ut sig, och i och med att det blir allt svårare att tydligt dra en gräns mellan arbetstid och fritid, riskerar det tomma arbetet att även börja paracitera på vår fria tid.

Plötsligt finner vi oss “cyberslacka” bort flera timmar i goda vänners sällskap. På resturang, ute på promenad, framför TV:n. Ja till och med på semesterresan. Inte för att vi vantrivs i deras sällskap. Inte heller för att det som upptar vårt intresse på mobiltelefonens skärm är av någon större vikt. Nej, när vi kommer på oss själva kan vi ens inte förklara varför… Det bara blir så.

På andra sidan fritidslinjen har företagen i allt större utsträckning börjat hitta sätt att tjäna pengar på vår cyberslacking. Cataphora, IBM och SpectorSoft är bara några företag som börjat specialisera sig på corporate spyware. Mjukvara som spionerar och analyserar de anställdas internetanvändande. Med hjälp av just din cyberslacking kan dessa mjukvaror hjäpa företagen att avslöja whistleblowers, möjliga avhoppare eller dålda talanger. T.ex. genom att analysera hur du umgås med dina vänner på Facebook, och upptäcka att du är en extremt bra medlare. Ja kanske till och med material för en position som personalchef?

På Facebook möts vi också av allt mer reklam. Både i den form som vi är vana vid (banners etc). Men också när företag som flyttar ut sin marknadsföring och kundtjänst till så kallade “sidor”. Även på twitter blir företagslogotyper en allt vanligare avatar i våra flöden. Anställda vid olika företag uppmuntras dessutom uppträda som ambasadörer för företagen de är anställda hos när de rör sig ute Internet.

Denna kombination – där allt större del av vår fritid fylls med cyberslacking och allt större del av vårt cyberslacking förvandlas till faktiskt arbete – resulterar till slut i att arbetsdagens längd förlängs och vår fritid fylls upp av för oss innehållslöst, men för företagen värdefullt, innehåll.